Särskilt när man skulle ut i skogen och jogga. Då skulle man springa 2-3 stycken. Jag har aldrig kunnat springa särskilt fort, utan vill mer ta det i min takt. Tyvärr brydde sig inte mina kompisar om detta i högstadiet. De bara sprang på och struntade totalt i att jag var på väg att svimma. Jag blev alltid ensam kvar. Därför slutade jag att vara med på idrotten helt. Jag har aldrig gillat att vara bland folk när jag ska träna. Tycker det mest är jobbigt faktiskt. Det är många minnen från högstadiet som är riktigt dåliga faktiskt. 

Jag saknade någon som jag verkligen kunde skratta med, som respekterade mig för den jag var. Tyvärr ville de flesta ändra på en. Det var faktiskt i slutet av 9:an som jag började stå upp mer för mig själv, jag sa till mina vänner vad jag tyckte och jag fann mig inte i att bli behandlad fel längre. Det är jag väldigt glad för.

Gymnastiken i skolan har alltid varit ett problem för mig. Kanske är det för att jag vill träna ensam, inte bland massor av andra människor. Jag vill också träna med någon jag litar på och tycker om. Högstadiet var ett helvete, som för de flesta andra. Men det blir ju bättre, som tur är. :)