JAG SKRIVER INLÄGG OM ATT MÅ BRA I SIG SJÄLV. Jag mår oftast bra i mig själv och känner mig ofta nöjd. Men något jag vill ta upp nu är detta med ångest. Många verkar tro att bara för man mår bra i sig själv, så känner man sig aldrig ful, fet eller har en dålig hårdag. Det har man, kan jag lova. Det hör till livet. Man får ha ångest över magen, håret, benen eller vad det nu kan vara ibland. Ingen mår bra och känner sig snygg hela tiden, varje dag, år ut och år in. Alla har vi dåliga dagar, och det FÅR vi ha.

Det är bra att ha dåliga dagar ibland och det är mänskligt. Men det får inte gå till överdrift, då är man farligt ute. Sen handlar såklart allt inte om utseendet heller. Man måste förstå sitt eget värde och inte bara acceptera sitt utseende. Man måste inse att man är en fin person, en värdig person, som är värd så mycket!

Självklart nojar jag över mitt hår, min mage, eller mina ögonbryn. Självklart gnäller jag när mascaran inte blir som jag vill. Men det är enbart VISSA DAGAR som det är så, inte jämt. Jag ser inte felen hela tiden, bara när jag känner mig ful och har en så kallad uglyday. Alla människor har sådana dagar och ingen ska tro att det är onormalt eller fel. Många verkar tro att jag som driver en sådan här blogg aldrig mår dåligt. Den bilden vill jag inte att folk ska ha av mig, för jag mår också dåligt i mig själv, ibland. Så känn dig inte onormal eller dum för att du har dåliga dagar, de får bara inte bli alldeles för ofta!

Det bästa med mig själv är att jag är väldigt öppen med mitt liv. Jag säger oftast till när jag tycker något är fel och jag låter ingen sätta sig på mig. Jag kan ta emot både kritik och så kallade haters på ett väldigt bra sätt. Jag har som en sköld som skiten studsar emot och det får mig att bli mer motiverad. (Självklart kan jag ta åt mig av vissa saker och det beror ju också på vem som säger sakerna.) Jag är väldigt nöjd med mitt utseende och tycker att jag har fina bröst, fin rumpa, fina ben, fina ögon. Jag trivs med mig själv.

Jag är nöjd med mig själv och jag har komplex jag med. Det är något man får lära sig att acceptera och leva med. Det är mänskligt och naturligt att ha komplex för något, men det ska inte ta över ens liv. Om komplexen är det enda man går och tänker på och det hindrar ens vardag, då har det gått för långt. För mig existerar inte ordet "perfekt". Alla är vi vackra som vi är, som människor, men alla har vi brister. Det behöver inte alls handla om utseende, men alla har vi egenskaper som är mindre bra. Man kan ha komplex för även sådana saker, hur konstigt det än låter.

Alla är vi skapade olika och alla har olika gener. Vi har fått de gener vi har och utifrån dem från vi arbeta. Man måste hitta det som passar ens egen kropp och ens eget psyke! Det är viktigt att inte ställa för höga krav som många gånger är orimliga. Du kan alltid arbeta med ditt inre, du kan alltid träna både psykiskt och fysiskt. Men du måste också inse att du är vacker och unik. Att du är du är det som gör dig unik. Hitta en livsstil som passar dig, som är bra för dig och din kropp, både psykiskt och fysiskt.



En bild från 2009 (?) :P

Svarar på era kommentarer senare. :)

För att synas, måste man våga ta plats. För att få uppmärksamhet, måste man våga synas och höras. Det handlar inte om att stå på stan och skrika eller strippa på skolan. Det handlar om att våga vara den man är, våga vara stolt över sig själv och våga stå upp för sina åsikter. Man måste våga visa vem man är, vad man tycker och vad man gillar. Med det menar jag inte att man ska säga alla sina åsikter, för vissa kan man faktiskt hålla för sig själv. Exempelvis sådana som kränker andra.

Man måste våga, för att vinna. Om du inte vågar visa att du finns, att du lever, så hur ska folk kunna höra och se dig? Jag beundrar folk som vågar stå upp för sig själva, på ett moget sätt.

Jag vet att folk provoceras av mig många gånger. Jag provocerar inte på sådant sätt som Kissie gjorde exempelvis. Många gånger provocerar jag nog omedvetet också. Men genom att jag står för mina åsikter, säger ifrån när något är fel, + att när någon klagar på mig, försöker jag göra sakerna ännu bättre. Om någon klagar på mina bilder, så vill jag ta fler bilder osv. Detta kan många bli provocerade av. Vilket jag upptäckt mycket under denna tid som jag bloggat. 



Bildbrist i bott :(

BTW; JAG HAR GJORT EN GILLA SIDA PÅ FACEBOOK. SÅ KLICKA HÄR FÖR ATT GILLA MIN SIDA :D

Jag har en " Historia" som jag skulle vilja berätta för hela världen, men egentligen är jag för rädd för vad andra ska tycka. När jag har berättat det har jag fått kränkade ord tillbaks och folk har kallat mig; Korkad, dum i huvudet, att jag är trögfattad och sånt.

Jag är en 12-årig tjej med namnet Rebecca. När jag föddes var jag super sjuk. Mitt hjärta ville inte slå och jag andades inte... När mamma fick ut mig ur magen tog läkaren mig direkt och gick med mig. Mamma skrek ; VAD ÄR DET FÖR KÖN? Dom vände snabbt upponer på mig och det visade sig att det var en flicka. Hon blev då överlycklig. Hon hade redan en 6-årig son och ville som mest ha en tjej så hon fick en av varje. Innan mamma och pappa förstod vad det var som försegick med mig trodde de att allt var som vanligt. Mamma, som då var undersköterska, förstod sedan att det var inget som var bra. Läkarna kämpade med mig och jag blev aldrig riktigt bra... ingen fick komma och besöka mig innan jag fyllde ca 2 månader... Veckorna efter att jag hade kommit hem var hemska. Jag var fortförande inte riktigt bra. Mamma var fortförande rädd att det inte var som det skulle. Läkarna hade varnat mamma att jag skulle kunna sluta andas när som helst vilket gjorde att mamma låg hela tiden halvvaken och fick ingen ro.... De hade tillomed ett alarm som började tjuta när jag slutade andas... jag blev då helt blå i ansikteet och det än sättet att få mig till liv igen var att skaka på mig..Mamma hade inte lämnat mig en endaste gång sen jag föddes... när jag var 1 år ungefär var mamma tvungen att börja jobba igen.. det var då pappa som fick ta hand om mig på nätterna och så. Det var en gång när mamma kom hem mitt under natten ( För att hon jobbade nattid då) då jag stod upp i spjällsängen. Hon hörde att jag ropade. Jag sa ; Mamma! Mamma! Hon gick då genast til sovrummet och såg mig stå upp i sängen med uppsträckta armar och säga MAMMA! Hon tog då upp mig och kramade mig hårt.  Det var första ordet jag någonsin sa. Efter det så mådde jag bra, men rädslan om att jag skulle kunna dö fanns hela tiden i mammas bröstkorg.... När jag sedan var 4 år hände det något konstigt... Jag satt och tittade på tv, och satte på högsta volym. Mamma stod i köket och bad mig sänka. Jag hörde henne inte och fortsatte att titta på tv. Till slut kom hon och sa : Rebecca, kan du sänka? Inte först då hörde jag, Detta återkom med både mamma och pappa. Till slut kände mamma och pappa att de var tvunga att kolla vad det var för fel på mig. Vi gjorde hörseltest, som visade sig att jag hade en hörselnedsättning. Mamma förklarade för mig vad som skulle hända, Att jag skulle få en hörapparat. Jag förstod inte riktigt... först jag fick dom... då förstod jag att något var fel på mig. Mamma och pappa fick sedan veta att de skulle få leva med ett hörselskadat barn resten av deras liv.... när jag blev 5-år började jag på något som hette; Snäckan. Där fick jag lära mig teckenspråk och jag lärde mig känna andra barn men samma handikapp som jag. sedan när jag skulle börja i förskoleklass började jag i en klass med alla som var hörselskadade. varav 3 av mina vänner ifrån snäckan kom till min klass också. Det kändes konstigt att få träffa andra och föstå att jag var en av många.... När jag var liten så gick jag också till en talpedagog som har lärt mig att prata som en " Normal" männsika.... När jag träffar andra som inte vet om min hörselskada blir chockade när jag berättar... Min mamma tvingar mig till att berätta... vad är det för ide att inte berätta..?! Detta ska jag leva med resten av mitt liv... idag är jag 12-år och har inte riktigt accepterat min hörselskada till 100 % men till en viss del... Jag tycker fortförande att det är jobbigt att berätta, jag menar.... jag vet inte vad andra ska tycka... tanken att; Jag e "onomal" finns i mitt bakhuvud hela tiden... jag ser inte ut på något speciellt sätt...jag låter inte som e hörselskadad... jag är en helt normal 12-årig tjej som har lite fel på hörseln..?! Än idag vet inte alla ´mina vänner... har hört dom prata illa om andra som är hörselskadade... Jag täcker mina hörapparater med mitt hår... Jag kände att jag var tvungen att få berätta detta. och få alla att förstå att; vara hörselskadad är inge fel..? Skulle gärna vilja ha folk som förklarar för mig om varför jag är anorlunda..?! Varför är det fel på mig för..?! Så alla ni där ute, lär er av detta... att vara hörselskadad är inge fel vi hör bara lite sämre än ni... Hoppas ni föstår, och tack Evah, för att du är underbar och ger mig styrka genom att säga att alla är värda lika mycket. Hoppas du också förstår varför jag ville berätta detta... <3 Alla ni där ute ;Hörselskadade är inte dumma i huvudet... de hör bara lite sämre än dej somhör som en " Normal"....

Kramar från Rebecca 12-år.

Jag har en " Historia" som jag skulle vilja berätta för hela världen, men egentligen är jag för rädd för vad andra ska tycka. När jag har berättat det har jag fått kränkade ord tillbaks och folk har kallat mig; Korkad, dum i huvudet, att jag är trögfattad och sånt. 

Jag är en 12-årig tjej med namnet Rebecca. När jag föddes var jag super sjuk. Mitt hjärta ville inte slå och jag andades inte... När mamma fick ut mig ur magen tog läkaren mig direkt och gick med mig. Mamma skrek ; VAD ÄR DET FÖR KÖN? Dom vände snabbt upponer på mig och det visade sig att det var en flicka. Hon blev då överlycklig. Hon hade redan en 6-årig son och ville som mest ha en tjej så hon fick en av varje. Innan mamma och pappa förstod vad det var som försegick med mig trodde de att allt var som vanligt. Mamma, som då var undersköterska, förstod sedan att det var inget som var bra. Läkarna kämpade med mig och jag blev aldrig riktigt bra... ingen fick komma och besöka mig innan jag fyllde ca 2 månader... Veckorna efter att jag hade kommit hem var hemska. Jag var fortförande inte riktigt bra. Mamma var fortförande rädd att det inte var som det skulle. Läkarna hade varnat mamma att jag skulle kunna sluta andas när som helst vilket gjorde att mamma låg hela tiden halvvaken och fick ingen ro.... De hade tillomed ett alarm som började tjuta när jag slutade andas... jag blev då helt blå i ansikteet och det än sättet att få mig till liv igen var att skaka på mig..Mamma hade inte lämnat mig en endaste gång sen jag föddes...

när jag var 1 år ungefär var mamma tvungen att börja jobba igen.. det var då pappa som fick ta hand om mig på nätterna och så. Det var en gång när mamma kom hem mitt under natten ( För att hon jobbade nattid då) då jag stod upp i spjällsängen. Hon hörde att jag ropade. Jag sa ; Mamma! Mamma! Hon gick då genast til sovrummet och såg mig stå upp i sängen med uppsträckta armar och säga MAMMA! Hon tog då upp mig och kramade mig hårt.  Det var första ordet jag någonsin sa. Efter det så mådde jag bra, men rädslan om att jag skulle kunna dö fanns hela tiden i mammas bröstkorg....

När jag sedan var 4 år hände det något konstigt... Jag satt och tittade på tv, och satte på högsta volym. Mamma stod i köket och bad mig sänka. Jag hörde henne inte och fortsatte att titta på tv. Till slut kom hon och sa : Rebecca, kan du sänka? Inte först då hörde jag, Detta återkom med både mamma och pappa. Till slut kände mamma och pappa att de var tvunga att kolla vad det var för fel på mig. Vi gjorde hörseltest, som visade sig att jag hade en hörselnedsättning. Mamma förklarade för mig vad som skulle hända, Att jag skulle få en hörapparat. Jag förstod inte riktigt... först jag fick dom... då förstod jag att något var fel på mig. Mamma och pappa fick sedan veta att de skulle få leva med ett hörselskadat barn resten av deras liv.... när jag blev 5-år började jag på något som hette; Snäckan. Där fick jag lära mig teckenspråk och jag lärde mig känna andra barn men samma handikapp som jag. sedan när jag skulle börja i förskoleklass började jag i en klass med alla som var hörselskadade. varav 3 av mina vänner ifrån snäckan kom till min klass också. Det kändes konstigt att få träffa andra och föstå att jag var en av många.... När jag var liten så gick jag också till en talpedagog som har lärt mig att prata som en " Normal" männsika....

När jag träffar andra som inte vet om min hörselskada blir chockade när jag berättar... Min mamma tvingar mig till att berätta... vad är det för ide att inte berätta..?! Detta ska jag leva med resten av mitt liv... idag är jag 12-år och har inte riktigt accepterat min hörselskada till 100 % men till en viss del... Jag tycker fortförande att det är jobbigt att berätta, jag menar.... jag vet inte vad andra ska tycka... tanken att; Jag e "onomal" finns i mitt bakhuvud hela tiden... jag ser inte ut på något speciellt sätt...jag låter inte som e hörselskadad... jag är en helt normal 12-årig tjej som har lite fel på hörseln..?! Än idag vet inte alla ´mina vänner... har hört dom prata illa om andra som är hörselskadade... Jag täcker mina hörapparater med mitt hår... Jag kände att jag var tvungen att få berätta detta. och få alla att förstå att; vara hörselskadad är inge fel..? Skulle gärna vilja ha folk som förklarar för mig om varför jag är anorlunda..?! Varför är det fel på mig för..?! Så alla ni där ute, lär er av detta... att vara hörselskadad är inge fel vi hör bara lite sämre än ni...

Hoppas ni föstår, och tack Evah, för att du är underbar och ger mig styrka genom att säga att alla är värda lika mycket. Hoppas du också förstår varför jag ville berätta detta... <3 Alla ni där ute ;Hörselskadade är inte dumma i huvudet... de hör bara lite sämre än dej somhör som en " Normal"....

Kramar från Rebecca 12-år.



Vill du också skicka in din historia? Läs då HÄR hur du ska göra!

Man kommer alltid ha folk som ogillar en, oavsett om hur man är, för alla tycker olika.

Därför gäller det att inte ge upp, och det tänker jag absolut inte göra! Jag ska bli ännu bätttre, jag ska ge mer och vara mig själv till 1000%. Ingenting ska få stoppa mig, för det är ni inte värda. Folk kommer alltid snacka skit och det bevisar mer om dem, än om oss som det snackas om. Jag vill verkligen peppa er alla som är utsatta för trakasserier, skitsnack, eller mobbning, oavsett om det är över internet, i verkliga livet eller både och. Dessa som hackar på dig är inte värda att få förstöra.

När någon snackar om dig, var då ditt bästa jag istället och se till att inte falla, för du är så mycket bättre än dessa människor. Vissa har helt enkelt inte mognat och vissa kanske aldrig gör det, tyvärr. Men vet du? - Då kan du skryta med din mognad och visa att du faktiskt inte ligger på en lågstadienivå, utan faktiskt är mogen och vuxen, som inte snackar skit, trakasserar och mobbar. Som sagt, jag tror på karma och att det kommer en dag slå tillbaka på dessa människor. Var bara du och jag tänker bara vara jag, för duger jag inte åt dessa människor, så gör inte det mig ett dugg, för jag vill inte umgås med sådana människor. Jag blir hellre omtyckt av människor som är fina och snälla, istället för elaka och ruttna. 

Jag säger som i låten "Swagger Jagger"

" You can't stop looking me, staring at me

Många som genomgått en våldtäkt känner sig skyldiga efteråt. De känner att det är deras fel, att de lixom frestade mannen på något vis, att de kanske hade fel kläder, sa fel saker osv. Jag vet hur det är. Det man måste inse är att det ALDRIG är ens eget fel när man blir våldtagen. Ingen har rätt att röra din kropp, mot din vilja! Om någon bryter sig in i ditt hem och stjäl saker, skulle du då känna skuld? - Nej, det skulle du inte. För du har låst dörren. Varför ska du då känna skuld om du blir våldtagen? Våldtäktsmannen är också en tjuv, fast han vill inte ha pengar, han vill ha makt. Så förstå när jag säger; DET ÄR ALDRIG DITT FEL!

Det bästa du kan göra när något sådant här hänt är att prata, prata, prata. Öppna dig för dina nära och kära, låt dem trösta och hjälpa dig, för du behöver stöd! Det kan också vara bra med en psykolog, för detta är hemska saker och man måste komma över dem. 

Jag pratade en gång med en präst om detta och han sa att man måste förlåta, för att kunna gå vidare. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men det kan mycket väl vara så. Man kan inte gå och vara arg, ledsen och frustrerad hela livet. Därför kanske man måste förlåta, för att kunna släppa allting. Man behöver ju absolut inte umgås med personen, eller ens prata med den, men genom att släppa det som har hänt, och bli starkare av det, blir det lättare att leva och inte hela tiden må dåligt över det. 

Väldigt många människor idag har svårt att ta emot beröm.

"Jag började skada mig själv (genom att skära i armar och ben) när jag var tio och började dricka massa när jag var 14.  Hela tiden kände jag att jag aldrig passade in någonstans och att det var något fel på mig. Jag hade ofta problem med att mina vänner inte orkade umgås med mig och jag blev slutligen väldigt ensam i många avseenden. Men jag har slutat skada mig själv, senaste gången var februari 2006 och har inte druckit alkohol sedan juni 2007. Jag har verkligen fått jobba hårt genom terapi och behandling för att hitta mig själv och må så bra som jag gör idag. Några av tipsen som jag kan dela med mig av är att söka hjälp, ofta klarar man inte av att reda ut svåra saker på egen hand och första steget i det är att prata med någon som man har förtroende för och be om hjälp. Ingen ska behöva gå runt och må dåligt. Jag har i många år känt mig helt värdelös som människa och att allt jag gör blir fel.

Det är svårt att vända eller bryta sådana negativa tankebanor, men det går. Jag ska ge ett ganska konkret exempel. Jag har varit både underviktig och överviktig och dagsläget ligger jag på en vikt som nog kan räknas som helt normal. Men ÄNDÅ får jag för mig att jag är tjock och stirrar mig blind på ställen på min kropp som jag inte är nöjd med, särskilt magen. Det jag gör då är att jag för varje negativ tanke jag tänker om mig själv så tänker jag minst två positiva tankar för att liksom balansera upp det negativa. Jag försöker också fokusera på det som är bra istället för det som är dåligt och det funkar."

AV: http://minplats.webblogg.se/

Vill du också skicka in din historia? Läs då HÄR hur du ska göra!

"Hej :) Har börjat följa din blogg och såg att du ville att man skulle skriva om något som man mått dåligt över, och jag skulle vilja dela med mig om det jag gått igenom.. Jag har gått igenom mycket men det som jag valt att berätta om är hur jag tog mig ur 3års misshandel..

Jag hade börjat 1an på gymnasiet och hade många killar i klassen, och hade skåp bredvid nästan bara killar, och det tålde han inte, han fick mig att börja skolka, han följde med mig till skolan för & hämta böcker, hade stenkoll hela tiden och släppte mig aldrig , när han var i skolan så va jag hemma hos honom( han bodde på landet så va inte alls mycket folk där) men hans granne som jag känt lika länge som mitt ex bodde granne ca 25 meter ifrån hans hus, och varje gång han visste att den killen va hemma så va han tvungen att prata med mig i telefon så att han hörde vad jag gjorde. Avundsjukan och svartsjukan blev värre och värre, tillslut började han slå mig, sparka mig, m.m , tryckte ner mig psykiskt, sa hur ful o äcklig jag va, att jag inte va värd att leva eller att de finns ingen annan som vill ha en sån hora som mig, mitt liv blev väldigt instängt , ensamt, för jag hade ju bara honom. Så fort jag fick sms eller samtal skulle han titta eller svara, han hade full koll på mig hela tiden och sa jag emot fick jag ett antal sparkar och slag eller tryckte ner mig psykiskt.

Jag va aldrig värt något, alla ord och slag slet sönder mig inuti och till slut så fick jag nog.

Detta pågick i mindre än 3 år, vi blev tillsammans 2006 och jag lämnade honom 2009 , på min 20årsdag så åkte jag hem till honom på kvällen, han va ute och sladda med kompisarna så jag körde så fort jag kunde hem till honom, hämta mina grejor, mötte hans familj som fråga varför jag va ensam o var han va , jag sa att han va ute nånnstans, sprang och hämta grejorna, sen så satte jag mig i bilen, gav huset en sista blick och körde fort därifrån, jag mötte honom på grusvägen hem, han fråga vart jag skulle, jag sa att de va slut och att vi aldrig mer skulle bry oss om varann, han försökte jaga mig men han krocka in i en sten, och jag drog fort.. idag säger han att han väjja för ett rådjur men jag vet att han försökte köra ifatt mig och fick sladd ..

Alla sår inuti , alla slag/sparkar har idag läkt ifrån mig, det gör inte längre ont att tänka på mitt förflutna med honom, han tog kontakt med mig för ett år sen nu och frågade hur jag mådde, det enda jag svara va att vi är vuxna människor och ska bete oss som det. sen dess har jag inget hört från honom.

Han är tillsammans med en ny tjej från samma ort som mig, så mina föräldrar brukar träffa på honom ibland, men jag har inte träffat honom sedan 2009 och jag vill aldrig mer se honom.

han har gjort sitt i mitt liv och är inte välkommen tillbaka, trots att jag idag gått vidare.

det hände massor saker mellan oss, alla elaka ord, alla slag går inte att räkna, och det tog mig 1 år att leva vidare, och jag har förkortat hela historien eftersom det inte går att skriva allt.

Det som fick mig att dra va att jag fick mig själv att inse att jag va värd något bättre , allt han sa va ingen sanning i , och han skulle inte få förstöra mig mer, så efter flera månaders tänktetid så fick jag chansen som tyvärr blev min 20årsdag..

Idag har jag ny pojkvän sen 2010, och jag är lycklig igen, och han vet om allting, men han accepterar mig och mitt förflutna. Men jag vet att man orkar bara man vill , min styrka fick jag ifrån mig själv , hur den kom kan jag inte förklara men man ska stå på sig och aldrig nånsin låta nån kasta skit så som han gjorde på mig, man ska stå för vem man är och aldrig nånsin låtas trampas på!

NÅGOT JAG FINNER VÄLDIGT KONSTIGT är att när man försöker kämpa, för att få unga tjejer att förstå att de är fina som de är, så börjar folk att klaga. Skriver jag att alla är fina som de är, utan att skaffa silikon, botox, osv, då får jag höra att jag är dum och har en konstig syn, för alla är inte vackra. - Okej, om det nu är så, så är det verkligen bättre att alla i hela världen blir bittra och intalar sig att man inte alls är fin? Varför är det så fel, på att vara nöjd med det man föddes med och finna lycka i sig själv? Strävar människor verkligen efter att vara bittra och sorgsna, för att de hatar sig själva? Enligt mig själv, så tycker jag att livet blir en liten bit enklare om man gillar sig själv, just för att man kan lättare stå upp för sig själv, man blir inte lika lätt nedtryckt, som man blir om man hatar sig själv.

Varför är det så fel att se det vackra i människor, och försöka få alla att förstå, att alla har vi ett människovärde och att alla är vackra? Sedan behöver man såklart inte tända på alla människor som finns, för det gör inte jag heller. Men man måste lära sig att se skillnaden på attraktion och skönhet. Jag kämpar för att jag, du, dina vänner, dina föräldrar, dina syskon, kusiner, ja alla ska börja älska oss själva och förstå vad bra vi är, så som vi blev skapade. 

För vem vill leva ett liv, där man inte ens kan säga till sig själv att man duger som man är? 

När jag hade dåligt självförtroende, kunde jag ställa in träffar med vänner enbart för att jag kände mig ful. Jag tänkte på att magen var för stor och att jag inte hade några kläder som passade och dolde magen. Om jag gick ut, och kände att jag hade valt fel kläder, så kunde jag bara sitta en hel kväll för att jag hade fel kläder. Jag lät de negativa tankarna ta över, och förstöra min kväll. Tänk vad mycket kul jag egentligen missat, på grund av dåliga tankar.

Känner du igen dig? Detta är något som väldigt många upplever tråkigt nog. Det är också en anledning till varför man ska arbeta upp sitt självförtroende, för då kan man övervinna de dåliga tankarna. Givetvis kan jag tänka så än idag, men då ställer jag mig frågan; "Jag är med några underbara personer. Ska jag verkligen förstöra denna kväll, enbart för att magen känns för stor?" Det är inte värt att missa allt det roliga, för det är det man gör när man tvivlar på sig själv. Så tro på dig själv, lär dig att du är förbannat snygg, så kommer du ha så mycket roligare!

Alltså, jag ska börja med att säga att jag inte är emot skönhetsingrepp, men jag är heller inte för. Jag tycker inte illa om folk som gör skönhetsingrepp, men jag tycker att alla egentligen borde vara naturliga och nöjda med det de har.

Jag vill få människor att förstå, vad vackra de är, utan att lägga sig under kniven, eller sprutan. Många som gör skönhetsingrepp gör det för att de är missnöjda med denna kroppsdelen. Många lägger in silikon i brösten, för att de avskyr sina lite mindre bröst. De tror också att allting löser sig, enbart för att de gör detta ingrepp. Detta är helt fel, för komplex sitter i hjärnan. Jag tycker det är så synd, att männsikor avskyr sina egna kroppar så. Varför är det så att en ung tjej vill operera brösten och få större, eller att de vill ha stora läppar? Är det för att samhället printar i dem detta? Idag har en ung tjej väldigt svårt att vara nöjd med sig själv, tyvärr vet jag inte riktigt varför.

Jag kämpar för att minska antalet som faktiskt lägger sig under kniven, för jag vill få folk att förstå att naturligt är vackert, man är vacker oavsett om man har lite mindre bröst, eller en liten putmage. För det ÄR fint att ha mindre bröst, det ÄR fint med mindre läppar, det ÄR fint med en liten putmage. Jag tycker att innan man bestämmer sig för att göra ett skönhetsingrepp, så ska man ha hittat sig själv. Man ska vara säker på vem man är, och av vilken anledning man gör det. 

Många säger att de inte alls var missnöjda med sina bröst innan de förstorade dem, men jag kan inte då förstå varför de förstorar dem? Om man nu är nöjd, varför vill man då ändra dem? Jag skulle kunna förminska mina bröst, om det vore för att de blev för tunga och att min kropp tog skada av det. För att bära upp ett par stora tunga bröst, kan slita enormt mycket på kroppen. 

JAG HAR MÄRKT ATT väldigt många som får kommentarer på internet mår dåligt av dem. De blir deprimerade och de kan till och med skada sig själva. Det är aldrig, aldrig, aldrig rätt att kränka någon! Men man kan ju tänka lite såhär; När är det dags att lägga ned exempelvis en blogg? Jag tycker inte offret egentligen ska behöva sluta med det den gillar att göra. Men om man nu mår så dåligt av kommentarerna, så att man börjar skada sig själv, så kanske man borde ta en paus från internet, för sin egen hälsas skull.

NÄR JAG BLEV MOBBAD, så fick jag kommentarer på internet varje dag av de som mobbade mig. De ringde hem till mig och jag kunde knappt gå utanför dörren förrän jag blev påhoppad. Alla sa åt mig att sluta vara på internet, men gå gav jag mig fan på att inte må dåligt av dessa idioter längre. Jag skulle vinna. Men en person, som är väldigt svag, och får elaka kommentarer, och börjar skada sig själv utav detta, kanske borde tänka på sin hälsa först och främst. Det är ju viktigare att må bra i sig själv, än att blogga exempelvis. Jag försvarar absolut inte de idioter som skriver elaka saker, men om jag mådde så dåligt, av anonyma kommentarer att jag skulle börja skada mig själv, så skulle jag nog ta ett break och lixom bara ta hand om min psykiska hälsa innan jag fortsätter med bloggen.

Vad tycker ni, borde man fortsätta blogga/twittra osv om man mår så otroligt dåligt av kommentarerna att man börjar skada sig själv?






Haha, as gammal bild i gula kläder :P

Det är vi själva som väljer vart vi vill gå i världen. Det är vi som väljer vad vi vill bli, hur livet ska vara. Man ska ha drömmar och mål. Men man måste också tänka; "Är mina drömmar och mål sunda?" Jag har stora drömmar, jag vill förändra världen, jag vill hjälpa människor, jag vill hjälpa mig själv. Jag vill kunna slå igenom i bloggvärlden. Men kanske är ens drömmar många gånger "för stora"? De kanske inte är sunda för en själv. Tänk dig, den där drömmen som många unga tjejer har. De ska vara smala, vackra, stora bröst, så de bantar sig själva, de opererar sig, skaffar botox, allt för att nå den där drömmen. "Om jag har en smal midja och stora tuttar, då blir mitt liv bra. Då blir jag lycklig." Är detta ett sunt tänkande? - Nej, absolut inte!

Varför tror man, att enbart för att man blir smal, får stora bröst eller skaffar sig en ny handväska, så blir man lycklig? Helt plötsligt försvinner alla problem, och hela världen blir vacker? Jag tror många gånger att ens drömmar kan bli för stora för en själv. Man blir inte lyckligare och problemen löser sig inte, för att man bantar eller får stora bröst. Man måste helt enkelt jobba med sig själv. Jag väljer vart jag vill gå, men är det alltid ett bra val, som får mig att må bra? Nej, det är det inte. Man ska givetvis drömma och sätta mål, men kanske inte sätta den där pressen, att man måste, för annars blir man inte lycklig. Jag vill verkligen jobba mig uppåt i denna värld, det är min stora dröm. Jag vet inte om den någonsin kommer att bli sann, jag vet inte om det egentligen är en för stor dröm. Men det får tiden utvisa. Däremot vet jag, att man blir inte lycklig av enbart ytligheter. Så tro inte att hela världen löser sig för att du får en smal midja, för det gör den inte. Det är du som väljer, så gör det så bra som möjligt för just dig!



Gammal bild som jag bjuder på.

Många gånger kan ordet "ego" missuppfattas. Många tänker "ego" som en egoist, som bara tänker på sig själv och skiter i andra. Det finns två sorters ego. Den ena är den som är självisk, och enbart bryr sig om sig själv, men sen finns det även den som tänker och bryr sig om sig själv på rätt sätt.

Att vara ego handlar inte om att man ska skita i andra, men att man ska bry sig om sig själv. Man ska ta vara på sig själv, man ska njuta av livet. Det är att vara positivt ego. För alla människor i världen skulle må bättre, om de vågade vara den där positiva egon, som inte bara tänker på sig själv, men inte heller bara tänker på andra. Man måste lixom hitta en gräns, för vad som är bra och dåligt ego. Man ska absolut inte tro att man är bättre än andra, eller se ned på andra. Men du ska göra saker för din egen skull, som får dig att må bra. (Nu ska du inte missuppfatta och tro att du enbart ska bry dig om dig själv, för det är fel.) Men som sagt, gör saker för din egen skull, och få dig själv att må bra i första hand, så löser sig det mesta senare :)

Strunta i vad andra gillar - många går runt och tänker på om deras kläder duger utåt, om folk kommer tycka detta är snyggt. Särskilt unga tjejer, de tänker extremt mycket. De vill så gärna att killarna ska gilla deras kläder och tycka att det är snygga. Väldigt många tar då på sig korta kjolar och små toppar, fast de kanske inte alls trivs i det. Vad killarna och andra människor tycker kommer i andra hand, det är vad du tycker som är viktigast!

Trivs du inte i dina kläder eller i ditt smink så kommer du bara visa dig osäker utåt, vilket inte alls är bra. Så lägg ned allt tänkande om vad andra gillar, för så länge du själv trivs i de kläder du har, sminkning du har, frisyr du har, så bär du upp kläderna eller vad det nu än är, med stolthet, vilket är mycket mer lockande!

Många har funderingar på hur man kan tycka att de negativa saker som hänt i ens liv har hjälpt en.

Det är faktiskt såhär, att väldigt många gånger när något negativt händer, så blir man starkare som person. Man lär sig av problemen, men utvecklas och man märker att man kan ta sig igenom även svåra saker. Jag kan själv säga att jag blivit starkare av allting jag har upplevt, just för att jag har lärt mig saker om livet. Det är inte alltid en dans på rosor, och till skillnad från en som alltid haft det väldigt lätt, så vet man oftast hur man ska tackla problemen. Nu säger jag inte att det är så för alla eller med alla saker.
Det du ska tänka på när något negativt händer är;

Om någon hackar på dig - Tänk då att personen ofta är avundsjuk. Behöver inte vara på ditt utseende, men det kan vara din personlighet, eller hur du lever. Ta alltså inte åt dig av dumma kommentarer, utan se de som dina fans istället, för de som hackar på dig återvänder alltid, vad du än gör. Tänk också på att personer som brukar hacka på andra ofta mår dåligt i sig själva. 

Prata med någon du litar på - Om något har hänt, som sårat dig, så prata med någon om det. När man pratar om saker får man ut alla känslor, och på så vis kan man hantera situationen lättare, se en lösning och faktiskt tänka annorlunda. Det kvittar vad det än gäller, så prata med någon.

Tro på dig själv - Samma sak där, det kvittar vad det gäller så ska du tro på dig själv. Tror du på dig själv, så lyckas du oftast vända det negativa och göra det positivt istället. Skit i vad folk säger, och kör ditt eget race. För om någon ogillar dig och hackar på dig, så klarar du lättare att hantera det än om du inte alls har tron på dig själv.

Som jag brukar säga; Var bara du, för du är bra som du är! Skit i alla rötägg som ska klaga och hacka!